efterblivenfiskare

                                                                                  

Jag vet inte varför jag gör dethär.
Kanske är det för att jag inte har något bättre för mej.
Kanske är det för att jag vill se om någon där ute förstår.
Jag skulle kunna skriva att hela mitt liv har jag levt i ett
oändligt mörker. Men jag känner själv att det inte skulle vara helt sant.
Jag har haft ett bra liv hitills, bra familj och snälla vänner.
Trodde jag iallfall.
Nu vet jag inte säkert.
Om jag nu hade ett så bra liv,varför syntes dom djupa ärren i mitt
vita skinn? Var de ett desperat rop på hjälp,eller bara av ren nyfikenhet?
Kanske vill jag veta hur de kändes, kanske vill jag känna något. Vad som helst.
Psykologer har frågat mej samma frågor,om och om igen, förgäves.
Hur kände jag?
Varför gjorde jag de?
Vad var jag rädd för?
De visste jag inte.
Folk tycker att de är det självklaraste frågan i hela världen,
kunna veta vad man själv egentligen tycker, men jag var inte
lika säker.
Efter mycket sökande i mitt inre gav psykologerna upp.
Dom bestämde att de jag hade gjort mot mej själv bara var en
engångsföreteelse. Hur kunde de vara de?
Dom fick se hela min nakna kropp,
blottad
ärren helt synliga över hela min kropp.
Hade de också var "engångsföreteelser" ?
Det visste jag inte.
Har jag slutat att skada mej själv?
De vet jag inte.
Jag måste vara den mest ovetande människan i hela världen.


_____________________________________________________________________________________________

Detdär skrev jag för ungefär ett halvår sen.
Har jag vuxit?
 Har jag förändrats?
Mår jag bättre?
Dom tre frågorna är svåra att besvara.
Visst har jag vuxit,men jag är fortfarande kvar i skiten,
visst har jag förändrats, men jag vet inte om de är till det bättre
kanske mår jag bättre
Kanske klagar jag bara för mycket.
Kanske är jag seriöst psykiskt sjuk
Kanske
Det är ett väldigt starkt och ensamt ord.
Ett ord som inte gör någon som helst nytta.