nästan som att andas.
Jag lever.
Ungefär.
Eller nej, nu ska vi inte vara negativa.
Jag lever.
Jag gör saker som jag blir lycklig av.
Jag skrattar, springer runt som en galning.
Jag gör det verkligen.
Ibland.
Björk pulserar i mig. Överallt.
Det är härligt.
Nästan som att flyga.
Jag har inte blivit större.
Starkare.
Klokare.
Men jag växt. Där inne.
Jag klarar att ha tråkigt.
Klarar mig utan allt tjas och ståhej.
Det känns fint.
Skogsmulle i storstan.
Nu sitter jag här i skolan igen.
Jag är ganska fint väder igen.
Lite sådär halvblåsigt
men ändå fint väder.
Vi ska springa skoljoggen
Tjoho
Men sen
Då jävlar!
Ska åka på sista lajvet för iår.
Ska bli fasligt charmigt.
Helt underbart OCH fantastiskt faktiskt.
Saknar världen Eleria
Alla snoffsiga högalver i lila rustningar
Alla som månvättarna som springer runt och bryter på norska
Och min älskade Mossgubben
Min beskyddare.
Ska krama hans svans extra hårt
så att han får veta hur lycklig han gör mig
Jag blir glad
Det käns bra
Att få låtsas igen
Att bara få andas ut.
What if
Mums.
Mina fingrar har börjat spricka igen, pga av näringsbrist.
Najs.
Man märker verkligen att skolan har dragit igång.
Ni som tycker att jag låter wannabeAnorexiaFreak kan jag förklara att de är skolans fel.
Hinner inte äta frukost
Och dom har ingen vegitarisk mat.
Tjoho.
Ska jobba i helgen.
Super.
Behöver ju pengarna och så.
Och nästan helg är det festival.
Och nästa är det lajv.
Tror jag.
Hoppas att Niklas ska på festivalen.¨
Då blir jag glad.
För Niklas är snäll.
Min nya bästa kompis.
Fast han är kompis med Dmtrij.
Jag gör ingenting längre.
Bara ligger.
Inte bra.
Men de är nog bättre än att springa runt och supa.
Tror jag.
Jag vill så gärna ha sällskap.
Han & Jag har inte snackat på länge.
Och inte träffats på ännu längre.
Inte bra.
Saknar Honom så att det gör ont.
Ont överallt.
Kanske är det över.
Jag har bara inte fattat det.
Kanske är Han bara väldigt upptagen.
Jag vill helst inte tänka på det.
Men det är väldigt svårt.
Gör mitt bästa.
Saknar alla min kompisar.
Min riktiga kompisar.
Dom som gör mig lycklig.
Dom som tycks har sprungit och gömt sig.
Kanske behöver dom en paus från mig.
Kanske är dom bara väldigt upptagna dom med.
Försöker att inte tänka på det med.
Men ändå är det bara sånt som åker runt i min hjärna i slutändan.
Fiskis Away/
Four little words.
Idag börjar skolan igen.
Inte okej.
Fast lite okej.
Lite.
Eftersom jag måste plugga upp två ämnen, och jag är jättedålig på att jobba hemma.
Saknar min lilla Juris.
Och min lilla Jonis.
Och min lilla Hampuss.
Tror jag.
Såg på en fantastisk film igår.
Som hette Engel und Joe.
De var en tysk film om en tjej med många problem med sin mamma
Hon rymde hemifrån och träffade punkaren och anarkisten Engel, och dom blev superduperkära.
Älskar hela den nakna sanningen.
Att till exempel att Engel bor i ett övergivet gammalt hus som är kallt.
Och att han åker in i fängelse två gånger.
Och att han är herionmissbrukare
Och att dom tar deras barn ifrån dom.
Då grät jag.
Dom låg och sov på marken och Engel vaknade och knarkade
Sen kom polisen och tog barnet från dom.
Joe blir galen och springer efter.
Så dom brottar ner henne, två starka poliser.
Och lämnar henne förtvivlad på marken.
Men de jag älskar mest av filmen.
Är att Joe slår ner Engel och slår och sparkar på honom, medans han ligger där gråtandes.
Fantastisk.
Vilken nostalgi.
/Fiskaren
Män.
Vad finns det att säga?
Män i allmänhet är något jag fascineras av mycket.
Men
Det absolut mest absurda är deras könsdrifter.
Kvinnor i århundraden har kunnat dra nytta av deras ickeexisterande självkontroll.
Självklart är inte alla män så.
Men väldigt många.
Och jag har en tendens dra alla över en kam.
Låt oss bara fundera lite om just Våldtäkt.
"Det är sannolikt att våldtäkt förekommit under hela den tid människor befolkat jorden. Våldtäkt har varit vanligt särskilt i samband med krig och erövringar där segrarens belöning var plundring och våldtäkt. På så sätt kunde våldtäkt ske med de härskandes medgivande och utan ingripande."
"Ursprungligen innebar våldtäkt att en kvinna tvingades till samlag. Numera omfattar definitionen även män, i allmänhet pojkar. Det behöver inte heller röra sig om ett samlag utan det räcker med "en jämförbar sexuell handling" ,"
"Tidigare har det funnits uppfattningen att våldtäkt inte kunde förekomma inom äktenskapet eftersom det ansågs ingå i hustruns skyldigheter att "ställa upp". Denna uppfattning anses idag förlegad i de flesta länder."
- wikipedia
Jag blir så himla arg.
Det värsta är nog att i vissa länder så klassas de inte ens som våldtäkt om din man har sex med dig mot din vilja.
Du kan bli våldtagen om och om igen.
Och ingen kommer hjälpa dig.
Om man utför en sådan handling här i sverige så kan man få 2-6 års fängelse, om jag kommer ihåg det rätt.
2-6 års fängelse.
Du kan bli misshandlad, kränkt och våldtagen av kanske flera män på en gång.
Och om du går igenom en smärtsam tid med domstolen.
Så kan dom männen vara ute igen två år senare och gör det igen.
Visst är det underbart?
Det är bara män som skulle kunna göra sådana saker
I wish I was a Punk Rocker with Flowers in My Hair
Fyfan.
Fyfan.
Det här kommer funka.
jag trodde inte att jag kunde vara såhär lycklig,
Det börjar äntligen ordna sig.
Jag börjar äntligen ordna mig.
Det kryper fram
bubblar och skummar
Jag vill bara skratta
Äntligen är det över.
Allt du är.
Tårar gör en sömnig. Inte sant?
Både du och alla ljusen i mitt rum har brunnit ut.
De slockna när de brann som mest och du gjorde likadant.
Du ligger i min säng med täcket draget över hakan
som du gjort så många baktunga dar.
Bland välbekanta dofter mellan välbekanta lakan
som ifall vi nånsin hade vart ett par.
Och här ligger jag på golvet på en obäddad madrass
och ute dansar stjärnorna på taken.
Nyss var luften fuktigt het. Nu är det kall och vass
och du sover. Jag är obönhörligt vaken.
Och den filt som jag har över mig känns rättvist kort och tunn
när jag tänker på de ord jag hörde komma ur min mun.
Att jag älskar dina ögon och jag älskar din röst.
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst.
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr.
I T-shirt och trosor och knullrufsfrisyr.
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet,
din självdestruktiva generositet,
ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
och jag älskar din "Ung och singel tjej i storstan"-stil.
Att du slänger dig med talesätt och kända citat.
Att Cola-light och popcorn är din favvo dryck och mat
och att du svarar på nåt annat när jag frågar hur du mår.
Jag älskar att du skrattar när du går.
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
jag bara älskar allt du är... men inte dig.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; "Det är nåt jag vill prata om."
"För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans?"
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Att jag älskar när du kommer och vi försover oss med flit.
Jag älskar att din hud är så onaturligt vit.
Och jag älskar varje gång du tvingat med mig ut på stan
och varje misslyckat försök du gjort att bli vegetarian.
Och ditt eviga tjat om hur kul det är med rave.
Och jag älskar när vi leker PJ Harvey och Nick Cave.
Att du alltid ska stampa i varenda vattenpöl
och att du fyllnar till rejält på bara fyra mellanöl.
Jag älskar dina omöjliga lysande idéer,
att du gråter när vi bakisglor på Disney-matinéer.
Jag älskar till och med din göteborgska dialekt.
Jag fattar väl att det hade vart perfekt
så kan du fatta hur puckat det känns att säga nej,
att bara älska allt du är men inte dig.
Det gick inte att hindra. Det var som en vulkan.
Du spändes du darrade och brast.
Som en skadeskjuten varg eller en döende svan
högg du tag i mig och höll dig fast.
Du föll ner på knä, du hävde dig upp på tå.
Du skrek nåt som inte gick att höra.
Med en drunknandes förtvivlan vägrade du att lyssna på
allt jag ville viska i ditt öra just då.
Jag älskar när du rör mig. Och när du är här.
Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär.
Jag önskar mer än nånting att det fanns alternativ
till detta bittra, torra, trötta slöseri med liv.
Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört,
att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört.
För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig.
Jag bara älskar allt du är, jag älskar allt du gör, jag älskar allt du är...
...men inte dig.
Någonstans inuti kanske?
Jag behöver inte dig.
Jag är så mycket bätte än så.
Det är iallafall vad jag försöker intalla mig själv.
jag finner ingen ro
Du är överallt och ingenstans.
Du förföljer mig och överger mig.
Om och om igen.
Jag kväver mig själv
långsamt.
Du är som en drog.
En piller och sakta leder till en säker död.
Men de gör att jag bara vill ha dig
mer och mer
om och om igen
Det gör så ont.
Om Du lämnar mig nu.
Det finns en sak jag har klarat mig utan i mitt liv.
Det bandet mellan två människor som kallas kärlek.
Jag vet att jag babblar mycket om det nu för tiden
Jag ville inte att det här skulle hända egentligen
Eller
Jag vet inte vad jag ville
Eller vad jag vill.
Det är för många känslor
Som kramar sönder varandra
och de bli bara högar av ingenting
Inget hopp
Ingen lycka
Ingen sorg
Bara smärta.
Som bränner
Pulserar
inuti mig
Det går inte.
Jag kan inte sitta här ensam.
Där tiden inte existerar.
Och veta att du Lever.
Att tiden rinner mellan dina fingrar.
Veta att med tiden kommer även jag försvinna.
Muffinmöte
Botaniska Trädgården
(Vid Västerås Stadsbibliotek)
15.00
Tema:
1800-tal & Lolita
Medtag:
Frivilligt
Tilltugg & Dryck
Filt
Sällskapsspel
Intresseanmälan?
Telefonsex någon?
nästan iallfall.
Konsten att tappa köttbullar på marken
Kom nyss hem från skogen.
Varit där min familjen.
Eller ja, alla utom en.
Den som inte vill vara med oss längre.
Den personen som gör mig till ett skillsmässobarn.
Jag skulle gärna vilja vara den personen som går
och inte blir lämnad
förut hände det aldrig
men nu är det inte ens någon som vill gå nära.
Ingen vill komma nära mig
Ingen vill röra mig
Det är tillslut nu som jag förstår.
Det spelar ändå ingen roll.
Jag är för ung för att behöva ta förhållanden på allvar.
För ung för att ses seriös.
Varför?
Varför måste det alltid vara såhär.
"Om du bara var några år äldre"
"Hör av dig när du är 18"
Min ålder är det ända jag inte kan göra något åt.
Om det fanns en underbar maskin som kunde spola fram min ålder fyra år skulle jag ändå aldrig göra det.
Jag Är fortfarande ett barn
men betyder det att jag måste vara barnslig?
Jag Vill fortfarande vara ett barn
men jag kan inte göra något åt att jag växte upp snabbt?
Kan människor inte bara gilla mig för den jag är?
http://www.youtube.com/watch?v=GH4yx9ix2yE&feature=related
Fiskaren
Orkar inte mer.
Vad fan förväntade jag mig?
"Om vi bodde i regnbågslandet
där rosa fluffiga moln flög runt
skulle vi vara lyckliga i alla våra dagar
Men nu gör vi inte det. Tyvärr"
Poff
och all lycka försvann.
Det var ingen idé tyckte han.
Ålderskillnaden var för stor.
Men vi kunde ju alltid vara vänner?
Fyfan.
Fyfan säger jag bara.
Jag är så sjukt less på att ta ett steg framåt och två steg bakåt.
När är det min tur att vara lycklig?
Tårarna slutade inte rinna.
Jag satt med min lilla bekantskap.
Allt brast.
Tårarna bubblade upp.
Och ingen brydde sig.
Självhatet och frustrationen blev för stor
Och den lilla fiskare stog sin cykel och flydde.
Och cyklade och cyklade tills hon kom till Bryggan.
Där satt hon och grät och grät.
Och precis när hon tänkte slunga sin kropp ner i vattnet.
Fick en fågel syn på henne och dök efter.
Och räddade hennes liv.
Hon fanns där för den lilla fiskaren.
Tack Anna
Utan dig skulle jag ha tagit mitt sista andetag.
Fiskaren
Simmar vidare
En bitter smak av lycka
Första dagen var vi jättebra kompisar.
Vi badade och berättade om våra liv.
Vi åt pizza och pratade om livetsmysterier.
Vi gick på en läskig skräckfilm och han höll om mig och lät mig hypiventilera i hans famn.
Men just då, när jag låg där och pulsen låg på 180.
Då pussade han mig på huvudet och klappade på mig.
Jag hörde hans hjärtslag
och hans rytm blev min.
Jag blundade och tog in alla hans dofter.
Men plötsligt tändes lamporna och filmen tog slut.
Vi gick ut och pratade in i det sista,
sen blev det bara en kram och ett vi ses imorgon.
Inget mer än så.
Jag menar, visst får man pussa små fiskare på huvudet när dom är rädda?
Men dag två
det var då allt hände.
Vi satt på en blöt handuk i vasaparken och pratade om mer personliga saker.
Vi kom in på en helt annan nivå av förtroende.
Jag låg i hans famn och kände den välbekanta doften.
Just då vände han mig och pussade mig på pannan.
Hjärtat slog dubbla slag
Sedan en puss på näsan
Jag började le och kinderna hettade
Sedan
En försiktig puss på munnen.
Det kändes som om jag svävade.
"Du pussade mig?" Hade fiskaren sagt förvånat.
"Mjo.. Ska vi prova igen?" Hade han sagt och kysste den lilla fiskaren så att hon inte kunde känna sina tår.
Vi började lära känna varandra
Jag fick veta att hans hår var nog det mjukaste jag någonsin känt
Att hans armar var vackert kurvade runt hans starka muskler
(Fiskaren kommer på sig själv att de låter som nån dålig sexnovell, ehem! ska vara lite mer seriös nu)
Mitt i allt ringde min telefon och min kära mor sa åt mig att komma hem och äta.
Vi packade ihop våra saker och gick hem till mig, jag med hans lillfinger i min hand.
Gud vad hans händer var mjuka...!
Okej, tillbaka till vad som hände.
Vi åt mat och hade lite pinsam tystnad.
"Jag vill inte skryta, men jag lagar nog världens godaste veggolasange. Jag är ju trots allt italienare!" Sa han lite försiktigt.
"Förför du mig med lasange?" Hade jag sagt och kollade in i hans ögon.
"Jupp" Hade han sagt och log finurligt.
Vi tog undan allt och stod i hallen och kramades.
Då kom vi på en sak.
"Vad ska vi göra nu?" Frågade han och sneglade på dörren mot mitt rum.
Då kom även jag på det.
Min familj var inte hemma, och skulle inte komma tillbaka på flera timmar. Jävlar!
Dock tog han förnuftet till fånga och frågade om vi skulle gå ut.
Där var vi säkra,eller?
Vi gick till en fin park och satte oss vid en bänk vid en bäck.
"Oj, gud vad kärleksfilm det här är!" Hade han sagt och pussade mig.
Vi kanske borde snabbspola lite där.
*passionerat smackande*
Vi båda började bli lite för glada.
Vi tog de lite lugnare, men det tog inte lång tid fören vi var på samma stadie igen.
Plötsligt ställer han sig upp och säger;
"ska vi inte bara gå och göra de?"
"Okej"
Vi hade sedan världens osexigaste sex på en extremt liten toalett med läskiga barnfamiljer som ryckte i dörren.
Sen åkte vi och åt pannkaka hos en kompis som sedan skjusade oss till centralen.
Han köpte sin biljett
vi kramades in i det sista
Och sen försvann han lika snabbt som han kom hit.
Så, hur mår jag då?
Fiskaren
out
Saknad? Vad är det?
Den frågan har jag ställt ig själv ett antal gånger.
Varför saknar man saker?
Hur mycket kan man sakna någon?
Jag har en tendens att alltid sakna människor och ting.
Varför?
Vad har jag för rätt att göra det?
Räcker inte det jag redan har?
Vissa människor (mig själv inräknat) går hela deras liv och saknar.
Efter sin barndom.
Kanske en gammal vän som inte är längre är med oss.
Kanske till och med en mamma eller syster.
Kanske ett gammalt hus den var tvungen att flytta ifrån.
Varför gör man det?
Saknad tillhör ofta det förflutna.
Och det förflutna kommer sällan tillbaka.
Men ändå står vi fast vid den bittra saknaden.
Varför kan man inte bara nöja sig med det som har varit?
Varför tänker ingen "Det var kul så länge det varade, men nu är det dags att gå vidare!"
Många frågor
åter igen
men var finns alla svaren?
/ den efterblivna, out.
