nästan som att andas.
Jag lever.
Ungefär.
Eller nej, nu ska vi inte vara negativa.
Jag lever.
Jag gör saker som jag blir lycklig av.
Jag skrattar, springer runt som en galning.
Jag gör det verkligen.
Ibland.
Björk pulserar i mig. Överallt.
Det är härligt.
Nästan som att flyga.
Jag har inte blivit större.
Starkare.
Klokare.
Men jag växt. Där inne.
Jag klarar att ha tråkigt.
Klarar mig utan allt tjas och ståhej.
Det känns fint.
